I över hundra år har kirurger använt fett för att förstora brösten och förbättra deras form, med olika metoder och varierande resultat. Från 1980-talet, när fettsugningen slog igenom, kom allt fler vetenskapliga artiklar om transplantation av eget fett. Tekniken ledde till en lång debatt om säkerheten, tills Amerikanska föreningen för plastikkirurgi och rekonstruktiv kirurgi 1987 enhälligt avrådde från den. Skälet var att det mesta av det transplanterade fettet inte överlevde och att kroppen reagerar på celldöden med förkalkningar, som kunde försvåra diagnosen av bröstcancer. I många år var fettransplantation till brösten tabu.
Andra studier från samma tid visade dock att förkalkningar också är vanliga efter bröstförminskning och bröstförstoring, utan att dessa operationer förbjöds. Tack vare bättre bilddiagnostik kan radiologer i dag med stor säkerhet skilja elakartade förkalkningar från godartade förkalkningar efter tidigare operationer. Det gör att fettransplantation kan användas säkert. Uttag, beredning och transplantation följer väletablerade regler.
Transplantation av eget fett kan användas rent estetiskt, till exempel för att öka volymen, korrigera asymmetrier eller missbildningar, korrigera «rippling» efter bröstförstoring, eller som stöd vid rekonstruktiv kirurgi. Rätt utförd verkar tekniken vara helt säker.